Packar och sörjer

Är i full färd med att packa ihop alla ägodelar för att flytta upp till fina Dalarna. Även om det är självklart vad jag vill och har velat ett längre tag så känns det likväl sorgligt. Och framför allt känns det sorgligt att lämna den här lägenheten.

Det kan kanske tyckas konstigt, men så är det. Jag kommer ändå åka ner till Göteborg med jämna mellanrum, så mina vänner kommer jag träffa ändå. Men jag kommer aldrig mer bo här. För att förstå hur ledsamt det är för mig måste man nog dels förstå hur jag fungerar, men också förstå vad det innebär att bo här ute i Lindome. Det har varit min oas, min trygga punkt. Från första gången jag satte min fot i den här lägenheten visste jag att jag skulle trivas. Det är något speciellt med naturen, med älgarna och rådjuren som springer omkring här. Det är något speciellt med lugnet och atmosfären. Och det är definitivt något speciellt med mina grannar. Det började som mina hyresvärdar men utvecklades till något så mycket mer, och jag har trivts att bo så nära inpå. Kunnat stå och diska och kika ut på barnen som leker. Sett Charlie växa upp från liten valp till eh.. lite större valp. Kunnat gå ut i garaget när jag behövde fixa något. Haft spelkvällar med tjejerna. Haft bakskatt.. Det här har verkligen blivit ett hem, stället dit jag alltid längtat när jag varit ute och rest och flängt.

Och nu är det liksom slut. Den här helgen har alla andra firat midsommar, jag har firat helt ensam med att packa. Och sörja. Det har inte gått sådär jättefort, men jag känner att jag behövde den här helgen för att säga hejdå till stället på riktigt.

Av allt jag tänker jag kommer sakna så är det mest störda grejer som oftast poppar upp. Som att jag kommer sakna att bli väckt av en trombon eller saxofon. Jag kommer sakna Charlie skälla och att se Tina påta ute i trädgården. Kommer sakna bakskatten. Och att rådjur springer på en, älgar stoppar in huvudet i fönstret och att fåglar attackerar en på morgonen. Nu när jag åker känns det som att jag lämnar en bit av mitt hjärta här ute.

Lindome. Västkustens guldklimpen. Vem hade kunnat tro det?

Veckans mamma

För att bli varm i kläderna igen lär jag ju slänga med en sån här. Nej, den är inte från den här veckan, utan är kanske ett par månader gammal, men det spelar nog mindre roll.

Hade någon diskussion med min mor om facebook och om det här med grupper. i synnerhet om man vill skapa en grupp för ett fåtal som får information och då säger hon:

- Men du kan väl skapa en sån där utesluten grupp på facebook?

I'm back

Nä hörni, vad säger ni? Ett år är väl alldeles lagom länge att ha ett uppehåll? Nu kör vi igen tycker jag.

Veckans mamma

Var hemma för några veckor sen när telefonen ringde och min mamma svarade. Det lät som ett seriöst samtal och hon såg rätt brydd ut när hon pratade, och så slängde hon ett öga till mig med jämna mellanrum. Till slut var jag tvungen att fråga;

- Vem är det du pratar med?

- Ditt försäkringsbolag. Visst har du Kristianstad-försäkring?

- Va? VA?!? Vad är det?

- Ja, din försäkring för knäna..?

- Mamma, jag har en Trygg Hansa-försäkring..

Veckans mamma

Mor min skickar iväg lillebror för att köpa potatis. Då dom bor ute på landet i dalarna så cyklar man till närmsta bonde som säljer potatis på gården, något som lillebror inte gjort ensam ännu. Hon förklarar vart han ska cykla, vart han ska gå in och hur man betalar ifall det inte finns någon på plats:

- Det är självbekänning som gäller!

Mamma och mobilsvar

Det blir lite ont om veckans mamma nu när vi träffas mer sällan. Blir liksom inte lika många tillfällen att lyssna in hennes fantastiska felsägningar. Jag får numer nöja mig med att lyssna på när hon fickringer mig. Har bytt mobiloperatör för inte så länge sen och har inte hajat hur man stänger av mobilsvaret. Eftersom jag inte haft mobilsvaret aktiverat på kanske.. tio år (?) så har jag ingen vana av att lyssna av meddelandena heller. Så efter någon veckas användning av telefonen hade jag en drös meddelanden, varav ett helt gäng var från mamma. Inte ett enda ord sa hon i meddelandena som var flera minuter långa, och eftersom jag inte lärt mig hur jag raderar meddelanden utan att lyssna klart fick jag vackert roa mig med att lyssna på hennes ficka. I flera minuter åt gången. Intressant.

Ikväll lyssnade jag av mobilsvaret för andra gången och noterar att hon faktiskt lämnat ett riktigt meddelande för fem dagar sen. Grattis mamita!

Det där med att jobba

Nu förhåller det sig så att jag flyttat och skaffat mig ett jobb. Nå, ett jobb var väl att ta i.. men ett examensarbete på RUAG Space åtminstone. Det är himla, himla roligt och jag har spenderat de senaste veckorna med att insupa alla fördelar med att få göra examensarbete.

1. Fri frukt varje dag. V A R J E D A G!! Förstå hur mycket det betyder när man är fattig student! Och förstå hur gott det är! Varannan torsdag får vi bullar. Idag bjöds det på tårta och semlor fick vi såklart på semmeldagen. WOOP WOOP!

2. Kontorsmaterialsrummet i källaren. Halleluja, inget mer snika-åt-sig-pennor-på-arbetsmarknadsdagar eller betala dyra slantar på kollegieblock. Det är som att kliva in i en affär och bara ta det man behöver för att utföra ett bra arbete.

3. På tal om kontorsmaterial, jag har ett eget kontor. Med egen telefon och en email som slutar på @ruag.se. Första dagen spenderades med att snurra i min alldeles egna kontorsstol och mailandes folk från min fancy mail.

4. Restaurangmaten som är to-die-for. Man bara blippar sitt kort och så dras det av på lönen man får när man är klar med arbetet. Hörde ni! Jag får lön för att plugga! Efteråt vill säga, för tillfället är jag alltså fortfarande fattig student.

5. Ja.. och så lär jag mig en massa också. Och det är galet roligt. Crazy crazy.